Kärleksbrev...

...är på utdöende. Påstås det. Jag vet inte jag.
Jag tror det bara är formen som är död. Formen i form av brev. Om brev var det enda sättet att meddela sig på skulle vi fortsatt skriva dom. Och tåligt vänta på att det damp ner ett svar.
Så tålmodiga är vi inte längre. Det är därför vi sitter runt om i landet och bloggar precis som jag gör just nu. För att vi vill berätta vad som händer, hur det känns, varför vi är förbannade, glada eller besvikna. Behovet att berätta är lika stort, vi har bara funnit andra kanaler att berätta.
DÄRFÖR skickar vi mess
DÄRFÖR har mina ungar msn, facebook, myspace, bilddagböcker och gud vet vad istället brevvänner som jag hade.
DÄRFÖR skiter vi i om postbilen är sen....reklamen den gula bilen levererar känns inte så angelägen och de förnsterkuvert som fortfarande kommer i lådan betalar vi en gång i månaden via nätet eller girot.
DÄRFÖR bloggar vi
OCH en hel massa andra DÄRFÖR...
JAG ser bara två problem med att vi slutat skriva kärleksbrev.
ETT dagens kärleksfulla meddelanden har inget bra sätt att arkiveras. Det är synd.
TVÅ det är förbaskat underbart att få det där brevet. Den känslan jag fick när jag öppnade kuvertet poststämplat i Göteborg och som började "Tänk dig ett stilla blått vatten. Inte en rörelse. Plötsligt kokar det och glittrar som silver" Den känslan önskar jag att mina barn och alla andras ungar också finge uppleva nångång.
/tanten